EFTERLYSES

Det känns som att det var år och dar sedan. Ligger i sängen, fötter i högläge och svårt att sova.

Har letat som en tok de senaste veckorna efter mina ilägg till skorna. Spårlöst borta, finns ingenstans. Dubbelt upp skriker jag fan. Hur kan de bara försvinna? Jag skulle verkligen behöva dem nu, hej hej hälsporren. Jag har inte saknat dig.

Så länge käkar jag Ipren som värsta pillerknarkaren för att lindra det värsta men haltar mig fram bäst jag kan. Jag har verkligen inte råd att gjuta ilägg som jag blev rekommenderad att göra för en si så där 5 år sedan. Jag trodde väl aldrig på fullaste allvar att jag skulle skriva ett inlägg och just ilägg. Men desperationen börjar knacka på dörren och just nu gör jag vad som helst bara jag kan få de tillbaka. Snälla, det är som att gå på nålar…och det gör jävligt ont.

Jag ska springa tjejemilen också jue. så jag behöver de fortast kvickt annars är den faktiskt lite i farozonen. Skitliv!

Att det aldrig kan få gå bra…
Jag är så jävla trött på att vara jag…

TODAY IS THE DAY

Det var ett tag sen, mycket har hänt i livet. Mitt så kallade liv….

Jag ska springa tjejmilen, brände 2 lax på intersport, grinar mer än någonsin, känner mig lättare i hjärtat än på länge, men samtidigt känner jag mig ensam, fått en ny tjänst, jag är stolt, trivs utomordentligt bra i sthlm, jag vill bli kär på riktigt, jag slutar röka för gott på söndag, träning är mitt prio ett.

I korta ord det som händer just nu. Dagen idag har varit fantastisk, ville inte sova själv så jag bjöd in mig själv på Lindas soffa. Vaknade halv två och har för första gången på år och dar sovit som en stock. Stenen som lättat satte sina spår.

Hängde en timme eller två på Intersport, käkade middag med Linda och Lina, blev full, fick ångest, började grina. Fan. Gick hem. Fortsatte grina.

Halv tre. Sova?

Ja varför inte.

WALKING DOWN MEMORY LANE…

Surfade in på en sida jag inte besökt på länge. Har helt enkelt inte haft tid…

Men jag möttes av bilder som gjorde att mitt hjärta brast av saknad och smälte av charm. Mina två bästa, fan vad jag saknar er!!! =)

 

Bilderna har jag helt utan dåligt samvete snattat från min vän Jennys underbara sida. Även om jag inte kan vara närvarande så mycket som jag vill så är dessa bilder det bästa som finns.

Annars går livet bra, höjde kreditgränsen så nu kan leva fram tills jag börjar jobba på riktigt. Känns helt jävla sjukt att man ska behöva leva på lånade pengar som student men just nu har jag inget annat val. När korten skriker medges ej när man ska köpa en mjölk för 8 svenska kronor, ja då är det fan illa. 2 veckor till nästa studielån. Hej hej fattigdom.

Som jag alltid säger, snart så. Ja då kommer jag bad i ett överflöd av lyx, dricka champagne tills det bubblar ur öronen och bara leva mitt liv som det var tänkt att jag skulle göra. För det kommer jag vara värd.

Nu finns det bara positiva saker att fokusera på. Jag räknar mina dagar så mina vänner snart kommer även jag tillbaka.

HAPPY BIRTHDAY TO ME

Ännu en vecka har passerat lite som i ett töcken. Dagarna rinner iväg och jag önskar jag hade haft tiden att stanna upp, säga ifrån och bara göra allt jag vill göra.

Dagen i lördags, min födelsedag började på värsta tänkbara sätt. Kaos, frustration och tårar utan dess like. Jag kände mig så besviken på något konstigt sätt…. Som att allt bara exploderade i en symfoni av förträngd smärta. Jag önskar jag vågade säga som det faktiskt är istället för att bara säga att allt är bra.

Jag mår bra det är inte det jag menar, bara att det finns så mycket som borde berättas för att jag ska leva mitt liv precis som jag vill. Tankar som behöver ventileras, känslor som behöver bearbetas och minnen som behöver glömmas.

Googlade psykmottagning på söder häromdagen…

Även om i lördags började mindre bra så slutade den fantastiskt bra i goda vänners lag, med champagne och snö. Kylan smög sig in på kvällskvisten och jag satt stelfrusen hemma i soffan och skickade fyllesms till fel mottagare. Känslan av direkt nykterhet när du inser att smset du precis skickat hamnat hos en gammal kollega….

Nu var det faktiskt ett väldigt humant sms till en av mina underbara killkompisar att jag saknade honom på min födelsedag, men eftersom det gick till fel mottagare så kan det tolkas lite fel.. Så jävla typiskt mig.

Slutet gott, allting gott. Jag vill passa på att tack för alla fina grattishälsningar som jag fick i lördags. Det var fantastiskt och ni gjorde min dag alldeles underbar.

Det är dags att sova och helvete vad trött jag är på att sova själv.

 

BUDGET

Studentlivet ger mig en budget på ynka 22,50 kronor per dag när hyran och räkningarna är betalda denna månad.

Måste jag påpeka att jag mer än längtar efter min vanliga vardag?

Jag är trött, lite lätt sliten. Inne på dag 9 av 20 imorgon. Ledig den 8:e april och då ska jag sova hela dagen!

Jobbade timmar förra veckan: 61
Beräknade timmar denna vecka: ca 59

Godnatt!

ÅTERHÄMTNING

Börjar sakta men säkert att återhämta mig från fredagens blackout. Det känns inte riktigt lika jobbigt även om det fortfarande ligger och gror en frustration utan dess like.

Det är så irriterande. Men inget jag kan göra åt.

Nya tag, helt enkelt. Dock känns det skönt att slippa vänta på ett resultat, jag vet ju redan vad det är.

Snart är jag iaf klar och ska då äntligen återgå till mitt vanliga liv. Finally!

Vi hörs och vi ses!

20120312-005333.jpg

DÅLIG KARMA ELLER BARA EN FÖRBANNELSE?

Jag säger det direkt. Jag sabbade tentan, min viktigaste tenta, grunden till examinationen för mitt framtida yrke.

Hur kan man va så dum?

Jag är så grymt besviken och det nästan skär i hjärtat så ont gör det. All tid jag lagt ner, allt jag prioriterat bort för den här tentan, det går knappt att beskriva i ord. Är det värt? Nä, inte längre, i´m giving up. Du vann, igen.

Dock borde jag inte vara förvånad, det här är ju vardag för mig. Jag borde bli van, men nej jag kommer aldrig vänja mig, jag kommer nog aldrig heller förstå varför jag gör så här mot mig?

Trasig, knappt levande.

Det är nu du tänker; men va fan ryck upp dig, det var ju bara en tenta. Du kan skriva om, gör om gör rätt, glöm det där, gå vidare. Med all rätt, varsågod, go ahead. Hur ska jag kunna förklara hur det känns när jag inte ens själv kan sätta ord på varför?

Jag kan inte misslyckas. Jag vågar inte. Och när jag då väl misslyckas går jag upp i intet, som en inte längre stabil människa utan lite mer som han i Psycho. Jag blir knäpp. Jag blir ledsen och jag mår så grymt jävla dåligt. Länge. Tänk lite som ett hjärta som krossas och så lägger du till 4 gånger mer så har du känslan jag upplever. Patetiskt? Ja kanske, men det är så för mig. Hjälp mig.

Det ytterst lilla, lilla självförtroende som fanns, det är som bortblåst.

Suck, är det jag har att säga.

 

IT´S NOT UNUSUAL

When you tried your best but you don´t succeed

Snart, väldigt snart är detta kaos över. Jag vet att jag den senaste tiden mer eller mindre bara tjatat om allt det här så jag tänkte att om jag skriver ner det istället så slipper jag tjata IRL.

Man får sluta läsa nu om man vill…

Att jobba under press brukar vara en av de sakerna jag faktiskt egentligen klarar av. Jag brukar lösa det fint, även om det ibland helt rinner över. Men just nu, i detta nu finns det ingen styrka kvar för just det. Jag har helt enkelt tappat hela intresset jag jobbat så hårt för..

Om det är för att allt varit så intensivt, för de djupa suckarna i klassrummet för att man frågar saker när man inte förstår eller om det helt enkelt inte är roligt längre, ja det vet jag inte.

Det svåraste för mig har varit att inse att jag faktiskt kan och att en föreläsare är där för att svara på frågor om man inte förstår. Men jag tackar google för den här terminen också, även om jag så här i efterhand tycker det är lite sjukt att jag googlar saker jag inte förstår istället för att bara fråga, fråga föreläsaren som är här för min skull.

Jag längtar så, varje dag tills jag kan få komma tillbaka och börja jobba istället. Jobba med människor som jag tycker om, ha något att se fram emot och slippa, ja jag säger slippa för det är precis det jag längtar så mycket efter. Det finns vissa få utvalda som jag hoppas jag aldrig mer igen någonsin stöter på…

Ta sig i kragen och komma tillrätta med problemet, nja det har aldrig varit min starka sida att konfrontera någon på det sättet, då är jag faktiskt hellre icke omtyckt. Och jag vet att de här personerna avskyr mig lika mycket som jag avskyr dem, det liksom märks så tydligt…

Jag är ett vrak, psykiskt instabil och krossad.

No questions and no comments, end of story.

 

 

FÖDELSEDAG

By the way, snart och då menar jag snart, alltså den 31:e mars. Jajjemen, den dagen går inte att glömma.

Det är ju då jag fyller år.

Elin; I år vill jag ha en egen bil och inte Jennys. =)

ATT BESITTA ETT BEROENDE

Jag har de senaste dagarna/veckorna/åren kommit underfund med att jag, ja jag säger det rakt ut, är beroende av tv-serier. Suck. Djup jättesuck.

Inte så att jag maniskt tankar hem alla avsnitt varje gång de sänds utan mer för att jag heller väljer att se dem än det som finns på tvn. Logiskt. Ja det skulle nog alla tycka.

Men lite mer som att jag ikväll, fast jag borde sova tittat igenom 3 avsnitt av olika slag. Tittat på dessa serier fast jag egentligen skulle ha läst i boken som jag snart bränner upp. Sjukt. Ja kanske lite.

Jag tittar hellre på alla mina avsnitt istället för att diska/städa/tvätt ja vad fan som helst som har med vardagssysslor att göra. Stört. Ja jävlar.

Jag kan inte bara se ett avsnitt, utan jag vill gärna se hela säsongen på en och samma gång. Jag kan inte låta bli att titta. Jag kan inte sluta. Jag blir skitförbannad om avsnittet slutar med värsta cliffhangern och man måste vänta en vecka. Jag blir ännu mer irriterad när det helt plötsligt är säsongsuppehåll. Jag ser bara på töntiga serier, nästan lite så jag ibland skäms. Ibland strålar jag till och ser ett par säsonger av en riktigt grabbig serie bara för att.

Jag har fortfarande inte sett ett avsnitt av Son´s of Anarchy, gör att jag skäms lite mer. Men det där är en serie som blivit så jävla hajpad och alla pratar om den. Just därför vill jag inte se den, för ja som sagt jag är ju tydligen inte som alla andra. Den är säkert jättebra…

Såg tre hela säsonger av True Blood på raken, nästan i ett sträck. Nu kan jag inte ens titta på Alex Skarsgård. Ibland blir det liksom för mycket så ja jag har hela 4:e säsongen och säkert ett par avsnitt till men jag spyr bara av tanken.

Något som också gör mig irriterad nu när vi ändå är igång är serierna som läggs ner. Flash Forward, en säsong och den grymmast serien på länge. Jericho, ännu bättre, världsklass, 2 säsonger sedan nedlagd. Vad hände där? Heroes, dock 4:a säsonger, men sjukligt bra. Off the map, 2? säsonger typ. Svinbra.

Självklart måste jag ju nämna mina älskade serier som One Tree Hill, dalade lite mellan 3:e och 4:e säsongen men är fortfarande lika bra, säsong 9:e, jag har sett varenda avsnitt.

Skulle kunna fortsätta i all evighet….

Nu då, jo men nu precis rullade senaste avsnittet av The Walking Dead, genialt. Oroar mig dock varje gång jags er den om det här faktiskt skulle kunna hända, zombies och skit kan ju inte bara vara taget från luften eller?

SMASH!

Jag ska ta mitt sjukliga beteende och gå raka vägen i säng, med tanke på att jag precis skrivit ett helt inlägg om tv-serier bevisar ju precis att det är läge för det.

Får ju för fan inte glömma Unforgettable….

HOW TO SAVE A LIFE

Frustrationen flödar i lägenheten och jag tror det skulle vara bra att komma ut, om så kanske bara för en stund. Egentligen finns det inte ens tid för det och jag tror det är det som gör att jag känner mig mer frustrerad än vanligt.

Jag har 4 dagar kvar innan mitt livs viktigaste tenta, eller ja den nästa onsdag kanske är snäppet viktigare men som vanligt finner jag ingen ro. Kanske för att det är så jävla mycket jag inte hinner eller ens kan lära mig allt? Jag vet inte.

Känns lite som att min hjärna stänger av för att jag vet att jag inte kan lära mig allt och då vill den inte riktigt vara med. Men va fan, 90 % räcker gott och väl men som vanligt i min värld med höga krav så räcker det inte riktigt hela vägen fram…

Lite? Jag är störd. Blir galen. Ger upp.

Men nej nu jävlar, det är dags att sätta igång på allvar och jag vet att jag fixar det här galant. Släppa kraven, käka glass och verkligen känna att jag kan, för jag kan, jag vet det.

Nervositeten flödar dock, kan inte sova, inte koppla av. Känns lite som att jag just den här veckan borde bli diagnostiserad med ADHD.

Snart är det över, snart är jag klar, snart har det tyngsta året i mitt liv passerat.

Kanske är bra att jag inte vistas ute, skulle bli klassad som psykfall och bli intagen innan jag hinner säga halv sju. På fredag välkomnar jag mig själv tillbaka till verkligheten och jag har aldrig längtat så mycket efter maj månad som jag gör i år.

Att återgå till vardag och äntligen få jobba ordentligt känns som ett lyckorus just nu. Även om det här med att studera är viktigt för det som komma skall så känner jag mig inte riktigt hemma när jag inte får jobba…

Maj månad, låt du komma fort som fan…

TANKAR UTIFRÅN EN SOCKERCHOCK

17.00 har fortfarande inte öppnat mina böcker och jag verkar vara en expert på att skjuta upp allt i precis sista sekund.

Fick ett sms av min kära Emilie häromdagen, hon hade hittat pappan till sina barn vilket gjorde att jag började lite smått fundera. Att jag ens funderar på en sådan här sak bevisar ju bara hur understimulerad jag är för tillfället…

Efter en stor skål marängsviss, som jag på infall handlat på Coop för att åter locka tillbaka min studiemotivation, så kom jag att tänka på Vakna med The Voice. Hur jag kom in på den tanken vet jag inte, men det var just då jag insåg att han den där programledaren ska bli pappa till mina, småskrattar fortfarande för mig själv här hemma och undrar lite hur fan det är fatt med mig egentligen.

Martin Björk, ja jävlar…

Om det sedan var sockerchocken som fick mitt sinne ur balans eller inte, ja det vette fan.

I HOPE THAT YOU SEE RIGHT THROUGH MY WALLS

I hope that you see right through my walls
I hope that you catch me, ’cause I’m already falling
I’ll never let a love get so close
You put your arms around me and I’m home

I tried my best to never let you in to see the truth
And I’ve never opened up
I’ve never truly loved ‘Till you put your arms around me
And I believe that it’s easier for you to let me go

I hope that you see right through my walls
I hope that you catch me, ’cause I’m already falling
I’ll never let a love get so close
You put your arms around me and I’m home

EKONOMI

Hade även idag en viss liten svårighet med att ta mig ur sängen. Jag undrar lite vad som hänt då jag under de allra mörkaste morgnarna i höstas helt utan problem kravlade mig ur sängen kvart i fem. Nu i dessa vårtider med solen som sipprar in genom fönstret jag har utan persienner, ja då fan ska det bli ett problem av det hela. Det finns bara en fråga; varför?

Kom dock till skolan i tid, ekonomi på schemat. Dagen slutade med att jag var tvungen att supa mig full på vin för att slippa men för livet. På riktigt. Linda den sköna bönan kom förbi med årets första rosé och ja jag blev en aning berusad.

Åter tillbaka till ekonomilektionen där jag mött den mest opedagogiska läraren i världshistorien. Jag tror på fullaste allvar att jag hört kommentaren; det ska va så minst ett hundratal gånger under dessa åtta väldigt långa timmar. Lunch med koriander spädde på denna hemska upplevelse. Skitliv, kort och gott.

Jag har heller aldrig i mitt liv mött en människa så frustrerad över att vi inte förstår så att hon vid flertal gånger höjde rösten och blev arg helt enkelt. Jag hoppas hon aldrig kommer tillbaka.

Men va fan, sätt trettio restaurangare som de senaste 10-12 åren jobbat service och aldrig för en sekund behövt räkna dessa grejer, det är ju bäddat för både oförståelse och trubbel.

Jag tog mig igenom dagen och förstod det mesta när jag kom hem så jag antar det är det som är positivt. Dock känner jag en stor avsky till den människa som fick mig att känna mig som den dummaste i världen idag, bara för att jag inte förstod. Idiot.

Ekonomi är helt klart inte mitt forum, men jävlar det ger mig en push att bevisa att jag fan är bättre än du. Tillslut.

Det ska va så. Punkt

 

 

Och så avslutar vi det bittra inlägget med lite trött fredagshumor från Camilla… =)

 

YOU LEARN

Vaknade av ett sms vid halv åtta. Fan, stängde av alarmet i sömnen och tackade de högre makterna att jag hann till skolan i tid. Viktig dag med en massa information om WSET som stundar den närmaste veckan.

Multiple-choice, short-answer questions and a complete tasting note with conclusion….bla bla bla….

Helvetes jävlar. Det ny funna lugnet är slut och stressen har sakta men säkert redan nu gjort sig påmind. En kväll i lugn, det var det som behövdes.

Med ny energi och ett öppet sinne gör jag mig redo för den tuffaste veckan i världshistorien. Vi ses nästa fredag då jag åter gör entré i livet utanför min bubbla jag så länge levt i.

 

 

IGÅR, IDAG OCH IMORGON

Jag har inte uppdaterat på länge, och det grämer mig. En hel del faktiskt. Men ibland kommer det saker i vägen som gör att jag för stunden måste stanna upp. Tänka. Andas. Leva.

Det har jag gjort i helgen, hemma hos Jenny. I ett fint fint hus, belamrat av värme och framförallt obegränsat av kärlek. Kärlek till en liten. En liten så underbar att mitt hjärta smälter.

Det har dock varit en hektisk helg då jag jobbade i lördags, tog första bästa tåg hem på söndagen och städade tills mörkret gjorde det omöjligt att se. Fick hjälp av alla mina bästa och jag är så evigt tacksam. vad hade gjort utan er? Jag hade fortfarande stått kvar, troligtvis.

Hem till Stigtomta på kvällen, ett glas vin, skitsnack och bara mys. Upp tidigare än vanligt, jajjemen hör och häpna. Jag har kravlat mig ur soffan nästan innan åtta, men vad gjorde det när man väcktes av ett bubblande skratt och ett leende som skulle kunna smälta hela världen. Ingenting. Jag har aldrig mått bättre. Kaffe i solen innan vi tog oss in till stan för att rensa, slänga och nostalgitrippa tillbaka till högstadiet. Vi har haft högläsning ur dagböcker, skrattat åt kort och bara kastats tillbaka till anno 1998. Vilket liv vi levde…

Men nu är det äntligen klart. Jag har lämnat mina nycklar. Jag har lämnat min hemstad. Jag har lämnat mina vänner flyttat till mitt nya hem för gott. Jag släppte taget om den fasta punkt som alltid varit min livlina.

Det kommer bli fantastiskt, det är skönt att allt är klart och all stress har släppt men det är ändå något som känns. Hårt.

A new day has come…forever is tomorrow is today.

ALLA HJÄRTANS DAG

Det här är nog en dag som de flesta singlar förknippar med ångest. Jag har varit en av dem, och är nog kanske lite fortfarande.

Men idag, just detta år tänkte jag faktiskt skippa känslan. Jag ska fira mitt singelliv med vördnad, först genom jobb sen med ett glas vin, bara för att.

Ja, jag är ensam. Singel. Ogift. So? Jag lever mitt liv precis som jag vill, när jag vill, hur jag vill. Jag gör saker bara jag vill och jag kan planera precis som jag vill. Egoistiskt, nja inte det minsta. Det kommer en tid för mig också när vardagen kommer se helt annorlunda ut. En dag, bara inte idag. =)

Did you give the world some love today?

 

SOON, IT IS OVER..

Mindre än en månad kvar tills nästa stora tenta. Advanced, ja bara namnet gör mig skräckslagen. Fick positivt besked på den första, högsta betyg. Som jag kämpat, jag är värd detta.

Stressen börjar göra sig påmind och det är mycket som händer just nu. Det pluggas, det jobbas och jag har en lägenhet som ska tömmas. Hur fan ska jag hinna? Jag får helt enkelt i värsta fall lämna förrådet som det är…

Jag längtar lite tills den dagen då det inte finns mer att göra i den där staden. Snart, snart, snart!!

Det är dags att sova, lär väl återkomma när stressen lagt sig och vardagen är i antågande. Snart!